På ett sätt är jag tacksam för våra primitiva reaktioner – de ger mig jobb, men… 

 

Tänk vad vi skulle åstadkomma tillsammans om vi kunde hantera hjärnans benägenhet att övertolka fara. Det skulle göra att vi blev mer benägna att undersöka tillsammans utan att behöva positionera och försvara oss. 

 

 

Tränar på att försöka  stanna upp, hitta det i omgivningen som triggar tolkningen av”fara” och ställa  frågan är ”Vad är det egentligen som skulle kunna hända”. Det gör det lättare att  vara kvar i situationen, fortsätta att vara nyfiken och undersöka vidare tillsammans. 

 

 

Det blir med ens mycket tryggare och mera spännande – när jag orkar stå kvar, utan att svepas undan av mina egna rädslor…

 

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras Obligatoriska fält är märkta med *